Uttrar
I inventeringen RÖÅN-en naturinventering
av Bertil Charlie Wallin
(Länsstyrelsen i västernorrlands län, 1982, ISSN
0280-1140) finns uppgift om
en utter i Röåns nedre lopp. I en inventering av Oskar
Norrgrann (89-90) konsta-
terades utterförekomst i Ruskån. Vid en förnyad
inventering av samme Norrgrann
(2002-2003) kunde glädjande nog påvisasd uttersförekomst
i såväl i Ruskån, som
Rinnån och Röåns nedre del (nära utflödet
i Ångermanälven). Sommaren 2006
observerade Kristin och Göran Hahne tre uttrar uppströms
bybron på åkanten. Mars
2007 noterade Göran Hahne och skogsmästareThomas Nylund
från Sveco spår
från en utter i snön.
Om uttern
Utseende:
Uttern är ett smidigt, långsmalt djur med korta ben,
brett huvud och lång, muskulös svans.
Den har en längd på 55-100 cm, svanslängd på
30-55 cm och vikt på 6-17 kg. Den är starkt
anpassad för ett liv i vatten, med simhudsförsedda tassar
och näsborrar som kan tillslutas
vid dykning. Pälsen är ljusbrun med en nästan vit
haklapp. Denna kan dock vara svår
att se när pälsen är våt.
Utbredning :
Uttern finns i Europa, Asien och västra Nordafrika. Den har
gått starkt tillbaka i Europa
sedan 1950-talet. Främst beror detta på miljöföroreningar
(speciellt Polyklorerade bifenyler)
men också på vattenregleringar,
jakt och röjning av strandvegetation. Många uttrar dödas
också i trafiken när de försöker korsa en väg
som utgör vandringshinder.
Utbredningsområdet begränsas i höjdled till 2800
m.
I Sverige finns de flesta djuren kring norrlandsälvarna, och
blott ett fåtal i de södra delarna
av landet. Och i samband med att halterna av Polyklorerade bifenyler
minskar i den svenska
miljön tycks nu bestånden i framför allt norra Sverige
återhämta sig. Antalet uttrar uppskattas
idag till mellan 1500 och 2000
Vanor:
Den trivs i långsamrinnande, eutrofa floder med låg
vattennivå och med tät växlighet längs
strandlinjen, längs havsstränder och i sjöar. Uttern
är huvudsakligen nattaktiv, men kan även
vara i rörelse under dagen i ostörda områden. Den
är en skicklig simmare och kan dyka upptill
5 minuter. Vanligtvis är den dock inte under vatten mer än
30 sekunder. På land rör sig uttern
skuttande. Uttern håller sig vanligtvis nära sitt vattenområde.
Tidvis, till exempel när den skall
flytta från ett flodsystem till ett annat, kan den färdas
långa sträckor över land.
Den inrättar sin lya i håligheter i strandkanten, gärna
med ingången under vatten. Den kan själv
gräva ut ett bo, men detta är ovanligt.
Uttern är revirhävdande. Hanens revir kan omfatta upp till
20 km längs en flod eller strand.
Honornas revir är mindre, och ligger vanligtvis inom en hanes
revir. Reviret markeras genom
att uttern på upphöjda föremål i terrängen
avsätter spillning, bemängd med sekret från analkörtlarna.
Detta har en karakteristisk, tranliknande, icke oangenäm lukt.
På vintern slår uttern gärna kana i
snön.Detta har tidigare tolkats som lek, men man misstänker
att även detta kan vara en form av
doftmarkering. På sommaren doftmarkerar den i stället
genom att gnida bakkroppen mot marken.
Läten :
Ett visslande kontaktläte, fräsningar, gnisslanden med
flera ljud
Födoval :
Födan är huvudsakligen fisk men uttern äter också
sjöfåglar (främst ungar), små däggdjur, groddjur
och kräftdjur. Den drar i regel upp bytena på land, men
stora byten kan den äta direkt i vattnet.
Fortplantning :
Brunsten inträffar i Sverige främst under februari-april.
Efter ca 60 dagars dräktighet föder
honan 1 till 6 (vanligen 2-3) ungar. De blir simfärdiga vid
2 månaders ålder och avvanda vid
omkring 3 månader. De stannar hos honan 6-14 månader.
Efter 2-3 år är ungarna könsmogna.
Uttern kan bli upp till 22 år gammal. Flertalet dör dock
betydligt tidigare.
Status:
Upptagen på Röda
listan: VU (sårbar). Totalfridlyst i Sverige sedan 1969.
Källa: Wikipedia
Flodpärlmussla:
Flodpärlmussla (Margaritifera margaritifera) är ett fridlyst
sötvattenlevande
blötdjur,som tillhör klassen musslor (Bivalvia). Pärlmusslan
har sin främsta
utbredning i norra Europa där den lever i rinnande, kalkfattiga
och klara vatten.
Den kan leva leva på ett djup av maximalt två meter
på bottnar av sand, grus
eller sten. Musslan har ett mörkbrunt till svart njurformat
och kraftigt skal, som
hos äldre musslor ofta har en erodering eller ”buckla” på
ena sidan. Det är möjligt
att förväxla flodpärlmusslan med tjockskalig målarmussla
(Unio crassus).
Flodpärlmusslan har gått starkt tillbaka och är
idag utrotningshotad.Stora populationer
hittas endast i Kanada, nordvästra Ryssland och i nordöstra
Skandinavien.
Flodpärlmusslan är ett av de ryggradslösa djur som
blir allra äldst. Individer
kan leva i över 100 år och den äldsta funna musslan
var 256 år gammal.
De lever helt eller delvis nedgrävda på botten av vattendragen
och andas
genom att dra in vatten genom rör, vars ändar mynnar i
öppningen mellan skalen,
in till sina gälar. Under inandningen följer små
organiska partiklar med vattnet,
vilket är musslans föda. Det är möjligt att
denna filtreringsmekanism renade
vattnet till fördel för andra arter där flodpärlmusslan
tidigare var mycket vanlig.
Arter som kunnat ha fördel av detta är till exempel lax
(Salmo salar) och öring
(Salmo trutta), fiskar som flodpärlmusslan är beroende
av för sin fortplantning.
Musslans pärlor bildas då främmande partiklar följer
med vattnet in i musslan
då den andas och äter. Om musslan då inte kan göra
sig av med partikeln så
överlagras den med pärlemor från manteln i musslans
skal.
Pärlfisket förbjöds i Sverige 1995
Utbredning och taxonomi:
Flodpärlmusslan har sin utbredning på norra halvklotet,
främst i de tempererade
områden i Europeiska Ryssland, Skandinavien, Skottland och
förmodligen i
Kanada. Mindre bestånd finns även i Österrike, Belgien,
Tjeckien, Frankrike,
Tyskland, Irland, Luxemburg, Polen, Portugal, Spanien och i övriga
Storbritannien.
.Skalets tjockaste del (kallat umbo)Flodpärlmusslan har ett
hårt yttre skal med
en mycket blank insida (mantel), som ibland kan upplevas ha färgskiftningar
beroende på betraktningsvinkel, och en mjukdel. I yttre delen
av mantelvävnaden
produceras pärlsubstans. Det inre skalet blir allt kraftigare
ju äldre musslan blir.
Mantelvävnaden är det mest väsentliga för att
pärlor ska kunna uppstå.
Musslans skal är bilateralt symmetriska och musslan saknar huvud.
Skalet
är kalkbaserat, tvådelat och fungerar som skydd mot andra
djur. Skalen är på
ryggsidan rörligt sammankopplat med något liknande ett
gångjärn och har strax
nedanför så kallade låständer vilket måste
vara en evolutionär kvarleva
eftersom de är för små för att fylla någon
funktion, den inre av de två tänderna
är mindre utvecklad än den yttre. Musslan hålls
stängd med hjälp av två muskler
som går från ena skalet till det andra i båda
ändar av musslan.
På insidan av skalet sitter två mantelflikar som innesluter
hela djur.
Flodpärlmusslan har fyra gälblad som ligger på insidan
av mantelflikarna och
bildar två blad på vardera sida av kroppen . Musslan
har även en fot som går
ut genom springan mellan skalen. Foten är vit och mycket stor
(den kan bli lika
stor som skalet då den sticker ut)och musslan kan använda
den för att flytta
sig korta sträckor, eller för att hålla sig fast
till exempel mellan stenar.
De inre organen sitter mellan foten och det övre skalet.
Flodpärlmusslans hela nervsystem består av tre nervknutor,
känselorganen utgörs av hudflikar som sticker ut ur skalet.
Fortplantning:
lFlodpärlmusslan utövar könslig reproduktion, något
den har gemensamt med
många andra musslor (Bivalvia). Den når könsmognad
vid 18-20 års ålder och
fortplantar sig genom att hanarna (mellan juni och juli) sprutar
ut sina spermier
i vattnet som sedan följer med vattnet under inandningen in
i honorna där de
befruktar äggen. De befruktade äggen utvecklas sedan i
fickor på honornas
gälar under flera veckor och släpps fria någon gång
mellan juli och september
som små larver (kallade glochidielarver). Larverna är
omkring 0,6-0,7 millimeter
långa och liknar små musslor, men deras skal hålls
isär tills de stöter på ett
passande värddjur. Skalet slår då igen på
djurets gälfilament där de drar näring
från fiskens blodomlopp och växter till nästa vår.
Honorna sprutar ut mellan
1 och 4 miljoner glochidielarver plötsligt och mycket synkroniserat,
under en
period av 1 till 2 dagar. Det är mycket troligt att temperatur
eller någon annan
förändring i musslornas miljö indikerar för
honorna när larverna kan släppas fria.
Det är mycket få larver som överlever, nästan
alla larver sveps med av
strömmen och dör, men några dras in i gälarna
hos lax, öring eller nordamerikansk
bäckröding. Larverna kan överleva utan värddjur
i upp till 6 dagar, men de
allra flesta (som klarar sig) stöter på sitt värddjur
efter bara någon timme.
Då larverna nästa vår släpper taget om fiskens
gälar måste de landa på en ren
botten av sand eller grus för att överleva och fortsätta
växa. Endast en på 100
miljoner lyckas etablera sig som en mussla. Fisken verkar inte ta
skada av larven
och att parasitera på dess gälar tillåter dem att
kolonisera nya områden
uppströms. Unga musslor är oftast gulaktiga och blir mörkare
allt eftersom att
de växer. Musslorna växer mest under sommarhalvåret
och bildar då årsringar i
sitt skal, så att räkna dessa är det mest pålitliga
sätt att bestämma en musslas ålder.
För att försöka försäkra artens överlevnad
experimenteras det med artificiell
befruktning, inplantering och omplacering av unga musslor. Ett alternativ
är att
omhänderta och ta hand om mycket unga individer i ett laboratorium,
strax efter
att de lämnar värdfiskarna, för att sedan inplantera
dessa i friska lokaler.
Ekologi:
Långt liv och låg dödlighet hos vuxna individer
kompenserar troligtvis
glochidielarvens små möjligheter till överlevnad.
Det finns ingen gemensam
vetenskaplig kvot för hur en fungerande musselpopulation bör
se ut när det
gäller fördelning mellan ålder och storlek. Teoretiskt
bör en fungerande
population ha både långt liv och en relativt god föryngring,
god föryngring
kan indikeras om cirka 20 procent av populationen är under
20 år gamla
Under sådana förhållanden har det föreslagits
att populationen bör kunna
överleva en dödlighet på 10 procent per årtionde
bland de vuxna individerna.
Det finns dock mycket få vattendrag med sådan föryngring.
Eftersom musslornas fertillitet ökar med åldern bör
populationer med många
gamla musslor klara sig bra så länge det finns möjlighet
till föryngring. Stora
förändringar i populationen beror till stor del på
pärlfiske, men även högre
temperaturer, övergödning och ökningar i koncentrationen
av nitratjoner
kan påverka livslängden hos musslorna. Livslängden
påverkas därför naturligt
beroende på hur långt söderut lokalen befinner
sig, med kortare
livslängd ju längre söderut lokalen finns.
Flodpärlmusslans tillväxt är, som hos många
andra arter, inte linjär, utan avtar
allt eftersom hur gammal musslan blir. Det mest pålitliga
sättet att bestämma
en musslas ålder är att bryta upp den och räkna
årsringarna i dess skal. Tyvärr
så dödas då musslan. Det finns en alternativ metod,
vilket är att kontrollera
medelåldern för musslor av en viss längd. Detta
ger ett ungefärligt värde på musslans ålder.
Glochidielarvernas värdfiskar blir successivt resistenta mot
parasiterande
larver. Fiskar mellan 0-3 år är de mest passande värdarna.
Äldre fiskar
kan bli mindre mottagliga för glochidielarver av flera anledningar,
bland annat
att större fiskar föredrar djupare vatten där musslorna
inte trivs, men
även att de kan utveckla en immunitet efter tidigare infektioner.
Status:
Flodpärlmusslan har levt i livskraftiga bestånd på
jorden i 80 miljoner år och
det är bara under de senaste 100 åren som de har minskat.
I många länder har
den helt försvunnit eller är på tillbakagång.
Ofta hittas bestånd som är på väg
att dö, det vill säga bestånd utan föryngring.
Undersökningar visar en
dramatisk nedgång i beståndet av flodpärlmussla
i hela dess utbredningsområde.
En nedgång på 95-100 procent är beräknad för
södra och centrala Europa. Stora
populationer hittas nu bara i totalt cirka 50 vattendrag i Kanada,
nordvästra
Ryssland, och nordöstra Skandinavien. Endast en handfull
lokaler återfinns i Bayern, Tjeckien och Österrike.
I Sverige har flodpärlmusslan försvunnit från ungefär
en tredjedel av de
vattendrag de tidigare levde i och det kan vara människan som
ligger bakom
dess kraftiga nedgång. Pärlfisket är en del av det
svenska kulturarvet
och det finns dokument som beskriver vattendrag som helt tömts
på flodpärlmussla.
Även om flodpärlmusslans status är svag kan populationer
i ideala miljöer vara
mycket stora. I Sverige finns de största, fortfarande reproduktiva
populationerna
i Norrland och extremt sydost, medan de är nästan helt
försvunna i resten
av södra och mellersta Sveriges jordbruksområden.
Flodpärlmusslan förekom tidigare i hela Finland, men dess
förekomst är idag
begränsad till vissa områden, främst i norra Finland.
Arten förekommer
också i vissa vattendrag i västra och södra Finland.
Om flodpärlmusslan (Flugfiske i Norden, 2007)
Flodpärlmusslan är
fridlyst i EU under
”EU Habitats and Species Directive”.
Den finns även upptagen
på Artdatabankens Rödlista som sårbar (VU).
Hot:
Historiskt har pärlfiske varit det största hotet men sen
fisket förbjöds 1994
utgörs hoten av andra mänskliga faktorer. Idag är
det framför allt skogsbruk,
hot mot värdfisken öring och försurningen som utgör
de stora hoten.
Skogsbruket påverkar vattendraget genom att slamma igen uppväxtbottnar
med
finsediment. Igenslammningen gör att de unga musslorna kvävs.
Den ökade
partikeltransporten kommer av att skogsbruket dikar, markbereder
och kör i
eller nära vattendraget. Själva kalavverkningen orsakar
även den en ökad
partikeltransport. Det är därför viktigt att beväxta
skyddszoner finns mot
vattendraget och att diken har översilningsområden där
partiklar kan fastna.
Värdfisken öring hotas även den av igenslammning av
lekbottnar vilket ökar
dödligheten hos ägg och yngel. Öring
hotas även av de dammar som används vid
elproduktion. Dessa utgör tillsammans
med fel lagda vägtrummor vandringshinder
vilket fragmenterar livsmiljön och splittrar populationer.
Öringen är även mycket känslig för försurning.
Under flottningsepoken rensades vattendragen på sten och ofta
valledes
vattendraget in för att förenkla flottningen. Stenar i
vattendrag utgör levnadssubstrat
för mikroorganismer, insekter, maskar och snäckor. I och
med att stenarna har
tagits upp ur vattendraget minskar även ytan för dessa
organismer att leva på
vilket gör att både antalet arter och individer minskar.
Effekten för öringen
blev att det blev ont om föda och fiskynglen fick ont om gömställen.
Dessutom
förstörde rensningarna öringens lekbottnar vilket
gjorde att reproduktionen stördes.
De sammantagna effekterna är att flera musslorna får
ont om värfiskar. Trots att
rensningarna genomfördes för mellan femtio och 150 år
sedan består skadorna än idag.
Vattenkvalitet:
Flodpärlmusslan lever i klara rinnande vatten.Vattenkvalitet
är ett ämne
som diskuteras flitigt vad gäller flodpärlmusslans miljö.
Det är allmänt
accepterat att musslorna föredrar oligotrofa vattendrag med
pH 7,5
eller lägre och med allmänt låg konduktivitet.
Musslorna är som mest känsliga för mänsklig påverkan,
eller habitatdegradering,
då de lämnar värdfiskarna och skall etablera sig
på botten av vattendraget. Om bara
små mängder föroreningar finns i vattnet kommer
föryngringen att helt avstanna
eftersom att detta stadie inte längre är möjligt.
Unga musslor är dessutom
mycket känsligare än gamla. Övergödning
kan alltså förhindra fortplantningen
helt eller delvis, vilket leder till att endast de gamla musslorna
överlever[2].
Det så kallade BOD-värdet (Biochemical Oxygen Demand)
är kritiskt för
M. margaritifiera. BOD är mått på hur mycket biologiskt
nedbrytba
r substans det finns i vatten. Det har observerats att äldre
musslors
dödlighet har ett samband med koncentrationen nitratjoner och
att ökad
BOD, samt ökade halter av fosfater och kalcium har negativ
inverkan
på musslornas genomsnittliga levnadstid och föryngring.
Forskning har visat att koncentrationen nitratjoner i vattendraget
inte får överstiga
1,0 mg/dm³ (fast värden kring 1,5 har registrerats i vissa
vattendrag). Fosfater bör
inte ha högre koncentration än 0,03 mg/dm³ och konduktiviteten
bör inte överstiga
100 µS/cm, fast högre värden, kring 120 µS/cm
kan vara naturligt i områden med mycket
kalksten.
BOD och mängden syre löst i vattnet är alltså
otvivelaktigt mycket viktigt
för flodpärlmusslans överlevnad. Detta mäts
idag genom att ta ett vattenprov
(som en pelare från ytan ända ner till botten). Denna
mätning gäller dock endast
för de vuxna musslornas livsförutsättningar, mycket
lite forskning finns
kring yngre musslors och glochidielarvers krav på vattenkvalitet.
Hur påverkar skogsgödning?
(Hemsidans anm.)