Uttrar och pärlmusslor

Uttrar
I  inventeringen RÖÅN-en naturinventering
av Bertil Charlie Wallin
(Länsstyrelsen i västernorrlands län, 1982, ISSN 0280-1140) finns uppgift om
en utter i Röåns nedre lopp. I en inventering av Oskar Norrgrann (89-90) konsta-
terades utterförekomst i Ruskån. Vid en förnyad inventering av samme Norrgrann
(2002-2003) kunde glädjande nog påvisasd uttersförekomst i såväl i Ruskån, som
Rinnån och Röåns nedre del (nära utflödet i Ångermanälven). Sommaren 2006
observerade Kristin och Göran Hahne tre uttrar uppströms bybron på åkanten. Mars
2007 noterade Göran Hahne och skogsmästareThomas Nylund från Sveco spår
från  en utter i snön.

Om uttern

 Utseende:
Uttern är ett smidigt, långsmalt djur med korta ben, brett huvud och lång, muskulös svans.
Den har en längd på 55-100 cm, svanslängd på 30-55 cm och vikt på 6-17 kg. Den är starkt
anpassad för ett liv i vatten, med simhudsförsedda tassar och näsborrar som kan tillslutas
vid dykning. Pälsen är ljusbrun med en nästan vit haklapp. Denna kan dock vara svår
att se när pälsen är våt.

 Utbredning :
Uttern finns i Europa, Asien och västra Nordafrika. Den har gått starkt tillbaka i Europa
sedan 1950-talet. Främst beror detta på miljöföroreningar (speciellt Polyklorerade bifenyler)
 men också på vattenregleringar, jakt och röjning av strandvegetation. Många uttrar dödas
också i trafiken när de försöker korsa en väg som utgör vandringshinder.
Utbredningsområdet begränsas i höjdled till 2800 m.
I Sverige finns de flesta djuren kring norrlandsälvarna, och blott ett fåtal i de södra delarna
av landet. Och i samband med att halterna av Polyklorerade bifenyler minskar i den svenska
miljön tycks nu bestånden i framför allt norra Sverige återhämta sig. Antalet uttrar uppskattas
idag till mellan 1500 och 2000

 Vanor:
Den trivs i långsamrinnande, eutrofa floder med låg vattennivå och med tät växlighet längs
strandlinjen, längs havsstränder och i sjöar. Uttern är huvudsakligen nattaktiv, men kan även
vara i rörelse under dagen i ostörda områden. Den är en skicklig simmare och kan dyka upptill
5 minuter. Vanligtvis är den dock inte under vatten mer än 30 sekunder. På land rör sig uttern
skuttande. Uttern håller sig vanligtvis nära sitt vattenområde. Tidvis, till exempel när den skall
flytta från ett flodsystem till ett annat, kan den färdas långa sträckor över land.

Den inrättar sin lya i håligheter i strandkanten, gärna med ingången under vatten. Den kan själv
gräva ut ett bo, men detta är ovanligt.

Uttern är revirhävdande. Hanens revir kan omfatta upp till 20 km längs en flod eller strand.
Honornas revir är mindre, och ligger vanligtvis inom en hanes revir. Reviret markeras genom
att uttern på upphöjda föremål i terrängen avsätter spillning, bemängd med sekret från analkörtlarna.
Detta har en karakteristisk, tranliknande, icke oangenäm lukt. På vintern slår uttern gärna kana i
snön.Detta har tidigare tolkats som lek, men man misstänker att även detta kan vara en form av
doftmarkering. På sommaren doftmarkerar den i stället genom att gnida bakkroppen mot marken.

 Läten :
Ett visslande kontaktläte, fräsningar, gnisslanden med flera ljud

 Födoval :
Födan är huvudsakligen fisk men uttern äter också sjöfåglar (främst ungar), små däggdjur, groddjur
och kräftdjur. Den drar i regel upp bytena på land, men stora byten kan den äta direkt i vattnet.

 Fortplantning :
Brunsten inträffar i Sverige främst under februari-april. Efter ca 60 dagars dräktighet föder
honan 1 till 6 (vanligen 2-3) ungar. De blir simfärdiga vid 2 månaders ålder och avvanda vid
omkring 3 månader. De stannar hos honan 6-14 månader. Efter 2-3 år är ungarna könsmogna.
Uttern kan bli upp till 22 år gammal. Flertalet dör dock betydligt tidigare.

 Status:
Upptagen på Röda listan: VU (sårbar). Totalfridlyst i Sverige sedan 1969.

Källa: Wikipedia



Flodpärlmussla
Det har funnits väldigt stora mängder av pärlmusslor i Röån förr. Oscar Tarberg
berättar att när han var barn fiskades det flitigt efter pärlmusslor. Och de
fann även pärlor. Bland annat lär Gösta Dahlin bland en samlig "vanliga"
pärlor även i sin ägo ha haft en svart, vacker pärla, som han funnit i en
pärlmussla i Röån några åkrökar uppströms skjutbanan. Oskar Norrgrann
har också vid en inventering kunnat påvisa att pärlmusslan fortfarande finns
kvar där.

Flodpärlmussla:

Flodpärlmussla (Margaritifera margaritifera) är ett fridlyst sötvattenlevande
blötdjur,som tillhör klassen musslor (Bivalvia). Pärlmusslan har sin främsta
utbredning i norra Europa där den lever i rinnande, kalkfattiga och klara vatten.
Den kan leva leva på ett djup av maximalt två meter på bottnar av sand, grus
eller sten. Musslan har ett mörkbrunt till svart njurformat och kraftigt skal, som
hos äldre musslor ofta har en erodering eller ”buckla” på ena sidan. Det är möjligt
att förväxla flodpärlmusslan med tjockskalig målarmussla (Unio crassus).
Flodpärlmusslan har gått starkt tillbaka och är idag utrotningshotad.Stora populationer
hittas endast i Kanada, nordvästra Ryssland och i nordöstra Skandinavien.

Flodpärlmusslan är ett av de ryggradslösa djur som blir allra äldst. Individer
kan leva i över 100 år och den äldsta funna musslan var 256 år gammal.
De lever helt eller delvis nedgrävda på botten av vattendragen och andas
genom att dra in vatten genom rör, vars ändar mynnar i öppningen mellan skalen,
in till sina gälar. Under inandningen följer små organiska partiklar med vattnet,
vilket är musslans föda. Det är möjligt att denna filtreringsmekanism renade
vattnet till fördel för andra arter där flodpärlmusslan tidigare var mycket vanlig.
Arter som kunnat ha fördel av detta är till exempel lax (Salmo salar) och öring
(Salmo trutta), fiskar som flodpärlmusslan är beroende av för sin fortplantning.

Musslans pärlor bildas då främmande partiklar följer med vattnet in i musslan
då den andas och äter. Om musslan då inte kan göra sig av med partikeln så
överlagras den med pärlemor från manteln i musslans skal.
Pärlfisket förbjöds i Sverige 1995

 Utbredning och taxonomi:
Flodpärlmusslan har sin utbredning på norra halvklotet, främst i de tempererade
områden i Europeiska Ryssland, Skandinavien, Skottland och förmodligen i
Kanada. Mindre bestånd finns även i Österrike, Belgien, Tjeckien, Frankrike,
Tyskland, Irland, Luxemburg, Polen, Portugal, Spanien och i övriga Storbritannien.
 

.Skalets tjockaste del (kallat umbo)Flodpärlmusslan har ett hårt yttre skal med
en mycket blank insida (mantel), som ibland kan upplevas ha färgskiftningar
beroende på betraktningsvinkel, och en mjukdel. I yttre delen av mantelvävnaden
produceras pärlsubstans. Det inre skalet blir allt kraftigare ju äldre musslan blir.
Mantelvävnaden är det mest väsentliga för att pärlor ska kunna uppstå.

Musslans skal är bilateralt symmetriska och musslan saknar huvud. Skalet
är kalkbaserat, tvådelat och fungerar som skydd mot andra djur. Skalen är på
ryggsidan rörligt sammankopplat med något liknande ett gångjärn och har strax
nedanför så kallade låständer vilket måste vara en evolutionär kvarleva
eftersom de är för små för att fylla någon funktion, den inre av de två tänderna
är mindre utvecklad än den yttre. Musslan hålls stängd med hjälp av två muskler
som går från ena skalet till det andra i båda ändar av musslan.

På insidan av skalet sitter två mantelflikar som innesluter hela djur.
Flodpärlmusslan har fyra gälblad som ligger på insidan av mantelflikarna och
bildar två blad på vardera sida av kroppen . Musslan har även en fot som går
ut genom springan mellan skalen. Foten är vit och mycket stor (den kan bli lika
stor som skalet då den sticker ut)och musslan kan använda den för att flytta
sig korta sträckor, eller för att hålla sig fast till exempel mellan stenar.
 De inre organen sitter mellan foten och det övre skalet.

Flodpärlmusslans hela nervsystem består av tre nervknutor,
känselorganen utgörs av hudflikar som sticker ut ur skalet.

 Fortplantning:
lFlodpärlmusslan utövar könslig reproduktion, något den har gemensamt med
många andra musslor (Bivalvia). Den når könsmognad vid 18-20 års ålder och
fortplantar sig genom att hanarna (mellan juni och juli) sprutar ut sina spermier
i vattnet som sedan följer med vattnet under inandningen in i honorna där de
befruktar äggen. De befruktade äggen utvecklas sedan i fickor på honornas
gälar under flera veckor och släpps fria någon gång mellan juli och september
som små larver (kallade glochidielarver). Larverna är omkring 0,6-0,7 millimeter
långa och liknar små musslor, men deras skal hålls isär tills de stöter på ett
passande värddjur. Skalet slår då igen på djurets gälfilament där de drar näring
från fiskens blodomlopp och växter till nästa vår. Honorna sprutar ut mellan
1 och 4 miljoner glochidielarver plötsligt och mycket synkroniserat, under en
period av 1 till 2 dagar. Det är mycket troligt att temperatur eller någon annan
förändring i musslornas miljö indikerar för honorna när larverna kan släppas fria.

Det är mycket få larver som överlever, nästan alla larver sveps med av
strömmen och dör, men några dras in i gälarna hos lax, öring eller nordamerikansk
bäckröding. Larverna kan överleva utan värddjur i upp till 6 dagar, men de
allra flesta (som klarar sig) stöter på sitt värddjur efter bara någon timme.

Då larverna nästa vår släpper taget om fiskens gälar måste de landa på en ren
botten av sand eller grus för att överleva och fortsätta växa. Endast en på 100
miljoner lyckas etablera sig som en mussla. Fisken verkar inte ta skada av larven
och att parasitera på dess gälar tillåter dem att kolonisera nya områden
uppströms. Unga musslor är oftast gulaktiga och blir mörkare allt eftersom att
de växer. Musslorna växer mest under sommarhalvåret och bildar då årsringar i
sitt skal, så att räkna dessa är det mest pålitliga sätt att bestämma en musslas ålder.

För att försöka försäkra artens överlevnad experimenteras det med artificiell
befruktning, inplantering och omplacering av unga musslor. Ett alternativ är att
omhänderta och ta hand om mycket unga individer i ett laboratorium, strax efter
att de lämnar värdfiskarna, för att sedan inplantera dessa i friska lokaler.
 

 Ekologi:
Långt liv och låg dödlighet hos vuxna individer kompenserar troligtvis
glochidielarvens små möjligheter till överlevnad. Det finns ingen gemensam
vetenskaplig kvot för hur en fungerande musselpopulation bör se ut när det
gäller fördelning mellan ålder och storlek. Teoretiskt bör en fungerande
population ha både långt liv och en relativt god föryngring, god föryngring
kan indikeras om cirka 20 procent av populationen är under 20 år gamla
 Under sådana förhållanden har det föreslagits att populationen bör kunna
överleva en dödlighet på 10 procent per årtionde bland de vuxna individerna.
Det finns dock mycket få vattendrag med sådan föryngring.

Eftersom musslornas fertillitet ökar med åldern bör populationer med många
gamla musslor klara sig bra så länge det finns möjlighet till föryngring. Stora
förändringar i populationen beror till stor del på pärlfiske, men även högre
temperaturer, övergödning och ökningar i koncentrationen av nitratjoner
kan påverka livslängden hos musslorna. Livslängden påverkas därför naturligt
beroende på hur långt söderut lokalen befinner sig, med kortare
livslängd ju längre söderut lokalen finns.

Flodpärlmusslans tillväxt är, som hos många andra arter, inte linjär, utan avtar
allt eftersom hur gammal musslan blir. Det mest pålitliga sättet att bestämma
en musslas ålder är att bryta upp den och räkna årsringarna i dess skal. Tyvärr
så dödas då musslan. Det finns en alternativ metod, vilket är att kontrollera
medelåldern för musslor av en viss längd. Detta ger ett ungefärligt värde på musslans ålder.

Glochidielarvernas värdfiskar blir successivt resistenta mot parasiterande
larver. Fiskar mellan 0-3 år är de mest passande värdarna. Äldre fiskar
kan bli mindre mottagliga för glochidielarver av flera anledningar, bland annat
att större fiskar föredrar djupare vatten där musslorna inte trivs, men
även att de kan utveckla en immunitet efter tidigare infektioner.

 Status:
Flodpärlmusslan har levt i livskraftiga bestånd på jorden i 80 miljoner år och
det är bara under de senaste 100 åren som de har minskat. I många länder har
den helt försvunnit eller är på tillbakagång. Ofta hittas bestånd som är på väg
att dö, det vill säga bestånd utan föryngring. Undersökningar visar en
dramatisk nedgång i beståndet av flodpärlmussla i hela dess utbredningsområde.
En nedgång på 95-100 procent är beräknad för södra och centrala Europa. Stora
populationer hittas nu bara i totalt cirka 50 vattendrag i Kanada, nordvästra
Ryssland, och nordöstra Skandinavien. Endast en handfull
lokaler återfinns i Bayern, Tjeckien och Österrike.

I Sverige har flodpärlmusslan försvunnit från ungefär en tredjedel av de
vattendrag de tidigare levde i och det kan vara människan som ligger bakom
dess kraftiga nedgång. Pärlfisket är en del av det svenska kulturarvet
och det finns dokument som beskriver vattendrag som helt tömts på flodpärlmussla.
Även om flodpärlmusslans status är svag kan populationer i ideala miljöer vara
mycket stora. I Sverige finns de största, fortfarande reproduktiva populationerna
i Norrland och extremt sydost, medan de är nästan helt försvunna i resten
av södra och mellersta Sveriges jordbruksområden.

Flodpärlmusslan förekom tidigare i hela Finland, men dess förekomst är idag
begränsad till vissa områden, främst i norra Finland. Arten förekommer
också i vissa vattendrag i västra och södra Finland.

Om flodpärlmusslan (Flugfiske i Norden, 2007)

Flodpärlmusslan är fridlyst i EU under
”EU Habitats and Species Directive”.
Den finns även upptagen på Artdatabankens Rödlista som sårbar (VU).

 Hot:
Historiskt har pärlfiske varit det största hotet men sen fisket förbjöds 1994
utgörs hoten av andra mänskliga faktorer. Idag är det framför allt skogsbruk,
hot mot värdfisken öring och försurningen som utgör de stora hoten.

Skogsbruket påverkar vattendraget genom att slamma igen uppväxtbottnar med
finsediment. Igenslammningen gör att de unga musslorna kvävs. Den ökade
partikeltransporten kommer av att skogsbruket dikar, markbereder och kör i
eller nära vattendraget. Själva kalavverkningen orsakar även den en ökad
partikeltransport. Det är därför viktigt att beväxta skyddszoner finns mot
vattendraget och att diken har översilningsområden där partiklar kan fastna.

Värdfisken öring hotas även den av igenslammning av lekbottnar vilket ökar
dödligheten hos ägg och yngel. Öring hotas även av de dammar som används vid
elproduktion. Dessa utgör tillsammans med fel lagda vägtrummor vandringshinder
vilket fragmenterar livsmiljön och splittrar populationer.
Öringen är även mycket känslig för försurning.

Under flottningsepoken rensades vattendragen på sten och ofta valledes
vattendraget in för att förenkla flottningen. Stenar i vattendrag utgör levnadssubstrat
för mikroorganismer, insekter, maskar och snäckor. I och med att stenarna har
tagits upp ur vattendraget minskar även ytan för dessa organismer att leva på
vilket gör att både antalet arter och individer minskar. Effekten för öringen
blev att det blev ont om föda och fiskynglen fick ont om gömställen. Dessutom
förstörde rensningarna öringens lekbottnar vilket gjorde att reproduktionen stördes.
De sammantagna effekterna är att flera musslorna får ont om värfiskar. Trots att
rensningarna genomfördes för mellan femtio och 150 år sedan består skadorna än idag.

 Vattenkvalitet:

Flodpärlmusslan lever i klara rinnande vatten.Vattenkvalitet är ett ämne
som diskuteras flitigt vad gäller flodpärlmusslans miljö. Det är allmänt
accepterat att musslorna föredrar oligotrofa vattendrag med pH 7,5
eller lägre och med allmänt låg konduktivitet.

Musslorna är som mest känsliga för mänsklig påverkan, eller habitatdegradering,
då de lämnar värdfiskarna och skall etablera sig på botten av vattendraget. Om bara
små mängder föroreningar finns i vattnet kommer föryngringen att helt avstanna
eftersom att detta stadie inte längre är möjligt. Unga musslor är dessutom
mycket känsligare än gamla. Övergödning kan alltså förhindra fortplantningen
helt eller delvis, vilket leder till att endast de gamla musslorna överlever[2].

Det så kallade BOD-värdet (Biochemical Oxygen Demand) är kritiskt för
M. margaritifiera. BOD är mått på hur mycket biologiskt nedbrytba
r substans det finns i vatten. Det har observerats att äldre musslors
dödlighet har ett samband med koncentrationen nitratjoner och att ökad
BOD, samt ökade halter av fosfater och kalcium har negativ inverkan
på musslornas genomsnittliga levnadstid och föryngring.

Forskning har visat att koncentrationen nitratjoner i vattendraget inte får överstiga
1,0 mg/dm³ (fast värden kring 1,5 har registrerats i vissa vattendrag). Fosfater bör
inte ha högre koncentration än 0,03 mg/dm³ och konduktiviteten bör inte överstiga
100 µS/cm, fast högre värden, kring 120 µS/cm kan vara naturligt i områden med mycket
kalksten.

BOD och mängden syre löst i vattnet är alltså otvivelaktigt mycket viktigt
för flodpärlmusslans överlevnad. Detta mäts idag genom att ta ett vattenprov
(som en pelare från ytan ända ner till botten). Denna mätning gäller dock endast
för de vuxna musslornas livsförutsättningar, mycket lite forskning finns
kring yngre musslors och glochidielarvers krav på vattenkvalitet.
Hur påverkar skogsgödning? (Hemsidans anm.)

Tillbaka